Amanda om

Tisdag den 17/8 på kvällen så började jag må ganska dåligt. Kände mig trött och slö, hade förvärkar och åt som en jävla gris!
Jag gick och la mig tidigt och sov oroligt tills klockan blev 02:00 då satte det igång på riktigt men det fattade inte jag. Jag hade ju bestämt mig för att ge upp, jag sket i när den här ungen skulle komma för det skulle aldrig hända enligt mig.
Så klockan 02:00 vaknade jag av att jag har så jävla ont i magen och jumskarna, jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag ligger och vrider mig i sängen och vill bara sova när det helt plötsligt släpper. "Fan vad skönt" tänker jag och försöker sova igen men då kommer det en till, redan efter 2 min ungefär.
Jag som är i förnekelse tänker att det antagligen bara är gaser eller något och envisas med att försöka sova fast värkarna kommer med 3-5 min mellanrum, ibland med bara 1 min.
Skriver sms till Tobias som alltid brukar vara vaken på natten, men tror ni han är det nu? Nej, han sover så klart så hela natten fram till 06:00 sitter jag själv med värkar som kommer tätt, försöker se på tv och ibland sova.
06:00 vaknar mamma och hittar mig i soffan, nästan helt död eftersom jag har ont och inte sovit något. Jag berättar att jag varit vaken hela natten och har ont fortfarande och jag fattar inte vad det är. Mamma säger att hon tror det är värkar och frågar om jag tagit tid på hur långt det är mellan dom- vilket jag självklart inte har eftersom enligt mig så var det inte värkar.
Mamma måste iväg till jobbet och pappa tar över. Han börjar ta tid på hur långt det är mellan värkarna och det är ungefär 2-3 min hela tiden, ibland så "länge" som 5 min.
Pappa börjar snacka om att jag ska ringa förlossningen men jag tycker det är SÅ onödigt eftersom det inte är någonting, men då ringer han själv och tjejen han pratar med sa att vi skulle komma in på kontroll.
Då var klockan ungefär vid sju- jag lite smått förbannad ringer Tobias och säger att vi måste in till sjukhuset, varav han fattar ingenting och jag blir mer irriterad. Han är ute i jävla bensbyn och kommer inte därifrån.
Pratar med pappa och säger att vi måste hämta Tobias innan vi åker in och börjar klä på mig. Tänker gå ut till bilen utan "BB"väskan och pappa säger att jag måste ju ha med mig allt om vi skulle få stanna.
Jag fräser och tycker det är onödigt eftersom det ändå bara kommer visa sig vara falskt alarm och vi blir hemskickade igen, men jag gör som pappa säger och hämtar allt (tur som fan var väl det).

Vi åker förbi Tobias, hämtar upp honom och kommer in till förlossningen vid ungefär 08:30.
Jag blir kopplad till en CTG-kurva och får ligga så i en halvtimme. Jag har fortfarande mina värkar men dom gör inte alls så ont som jag trott och jag är faktiskt rätt bra på att andas igenom dom och Tobias får mig till och med att skratta några gånger också.
Efter en halvtimme kommer våran barnmorska tillbaka och vill undersöka mig för att se om jag är öppen någonting, jag går glatt med på det- jag insåg inte hur djävulskt ont det gör när dom undersöker på det sättet!
Det visade sig iaf att jag var öppen tre cm och jag blev helt chokad. Jag skrek "VA?" rätt ut och fatta ingenting, jag var ju inställd på att åka hem. Så stina (barnmorskan) började plocka fram kläder till mig och frågade om jag vill ligga i badkaret ett tag och slappna av, jag fortfarande i chok fattade inte varför hon frågade om jag vill bada när jag skulle åka hem igen? Det var väl onödigt, lägga sig i ett bad och sen åka hem liksom- nej jag förstod ingenting.
Jag gick iaf med på att lägga mig i badkaret och det var verkligen så skönt, jag hade ju legat och spänt mig hela natten och inte sovit någonting men i vattnet kunde jag ändå på nått sätt slappna av under och mellan värkarna.
Tobias sitter brevid mig på en stol och får mig att må allmänt bra och stöttar mig. Jag ringer mina föräldrar och berättar att vi ska stanna och ligger i badet i kanske en timme.
När jag kommit upp ur badet undersöker Stina mig igen och då är jag öppen fem cm!! Värkarna gör fortfarande inte alls så där ont, jag andas igenom dom och kramar Tobias hand men mer än så var det inte.
Vid 10-10:30 ungefär frågar Stina om jag inte vill pröva lustgas- jag prövar två gånger men nej, fyfan. Ingenting för mig,man mår bara dåligt- men det funkar inte för mig och föreslår då att jag ska ta en epiduralbedövning. Hon ser och märker att jag är trött efter natten och tror inte jag kommer orka ända fram till slutet om jag inte får vila lite. Så det blir en epiduralbedövning- gjorde inte alls ont att sätta in den fast det tog narkosläkaren två jävla försök innan hon satte den rätt.
När jag fått bedövningen så känner jag hur hungrig jag är, jag har ju trots allt inte ätit något på hur länge som helst, så jag får in min lunch (raggmunkar) och Tobias matar mig för jag orkar inte sätta mig upp.
Efter ungefär en timme, vid 12:30 sätter Stina in värkstimulerande dropp eftersom mina värkar avtagit ganska rejält och sen är det bara att vänta.
Både jag och Tobias försökte vila eftersom vi båda var jätte trötta men det gick nog lite bättre för Tobias än för mig- värkarna kom tillbaka och var lite kraftigare nu men jag andades bara igenom allting och höll mig lugn.
Vid 14:00 ungefär så kom kvällspersonalen ist och Stina fick gå hem, dom var jätte snälla men tyckte mina värkar var lite svaga så jag fick stå upp och gå runt lite.
När jag stod upp så masserade Tobias mig och jag fokuserade på att ta mig igenom värkarna.
Vid 15:00 så undersökte dom mig igen och då var jag öppen cirka 6-7 cm men eftersom mina värkar fortfarande var svaga så satte dom en elektrod på barnets huvud och fan vad arg jag var när dom skulle hålla på där nere hela tiden. Jag sa hela tiden att dom skulle ta bort sina händer och att de skulle sluta- inte kul när man har ont och så ska dom greja där nere.
Vid 16:30 ungefär så börjar det göra rejält ont och det är först nu jag inte vill vara med längre. För att det ska påskyndas lite så hämtar dom in en pilates boll åt mig som jag får sitta på och gunga fram o tillbaka på.
Till en början går det bra men sen när det började trycka på stod jag inte ut längre. Jag var trött och hade haft ont hela dagen och nu började det trycka på nedåt. Jag börjar gråta och klarar inte alls av värkarna lika bra nu. Jag skriker inte men jag säger "aaaaj" högt och kramar Tobias hand och försöker verkligen andas men det går inte! Hur fan ska jag kunna andas när jag känner världens tryck nedåt och dessutom så känner jag hur Harry vrider och vänder på huvudet, usch vilken obehaglig känsla.
Barnmorskan vill undersöka mig igen men jag stenvägrar, tycker hon är en jävla kärring och ska hålla sina händer borta från mig. Dom får bli lite arga på mig innan jag lägger mig på rygg och blir undersökt.
Klockan är nu ungefär 17:30 och jag är öppen 8-9 cm. Barnmorskan vill hålla undan "hinnorna" så att Harry skulle glida ner lättare men det vägrade jag också. Jag hade så ont och ville bara springa på toa hela tiden, jag grät och tyckte alla bara skulle låta mig vara ifred.
Helt plötsligt efter tjugo min så säger barnmorskan åt mig att det är dags att krysta, att hon kan se hans huvud. Jag är helt borta vid det här laget och krystar på utav tusan, men tycker inte alls att det hjälper något. Jag känner bara att jag är yr, varm och trött. Jag vänder mig om till Tobias som sitter brevid mig och säger att jag bara vill sova, att jag aldrig kommer klara det här. Han pussar på mig och säger att det kommer gå bra- det kommer en ny värk och jag krystar igen. Det är en väldigt mäktig och konstig känsla att krysta, det är skönt men otroligt obehagligt på samma gång.
När jag väntar på nästa värk så sliter jag upp tröjan jag har på mig och det är så jävla varmt. Jag får en kall handduk på mig och jag ber dom hela tiden sätta nytt kallt vatten, jag trodde nästan jag skulle dö.
Barnmorskan säger åt mig att jag måste bli arg nu och verkligen krysta, och det gjorde jag. Jag krysta utav helvete och jag tror faktiskt jag skrek när han äntligen kom ut, klockan var då 18:10.  Det var en sån lättnad när man kände hur allting bara kom ut och all värk och smärta försvann. Jag tog emot honom direkt och la honom på mitt bröstet och jag tror jag aldrig gråtit så mycket.
Jag var så otroligt lycklig,och jag kunde inte fatta att han var här. Jag titta på Tobias och sa samma sak flera gånger "kan du fatta att han är här nu? Kan du förstå?" och vi båda två grät. Vi pussade på hans söta lilla kladdiga huvud, grät och Tobias klippte självklart av navelsträngen.

När jag krystade så höll jag på att spricka så barnmorskan klippte upp mig istället och efter att moderkakan kommit ut var det dags att bli sydd och lite fix.
Så Tobias fick ta sin son i en filt och satt med honom i fotöljen medans jag blev ompysslad. När det var färdigt kom dom in med fika åt oss och vi bara njöt av allt.

Enligt mig så var förlossningen inte alls som jag trott, jag skulle gärna vilja göra om det igen! Det enda som var jobbigt det var när det tryckte på nedåt, då hade jag ont och ville inte vara med längre men jag skulle absolut göra om det igen.
Tobias var ett helt underbart stöd både där och nu. Han gör allt för mig och allting var en sån mysig och härlig upplevelse.
Jag önskar bara att jag inte hade varit i sån förnekelse, för det känns lite gran som att jag inte hann med riktigt.
Men det är absolut någonting jag vill gå igenom igen :)