Amanda om

Det finns så mycket "tänk om" i mitt huvud hela tiden.
Tänk om mitt barn inte klarar sig? Tänk om dom säger att någonting är fel vid ultraljudet?
Och massa annat i huvudet hela tiden. Så fort jag tänker något sådant börjar jag gråta. Ni kanske bara tycker jag är nojjig och bla bla bla. Men man tänker alltid att "det kommer inte hända mig" men det kan göra det.
Alla första gångs mammor kanske känner så här och det är sjuk jobbigt.
Är så extremt rädd för att någonting ska gå fel.. det får inte gå fel.
Om dom säger att barnet är handikappat eller annat så kommer jag gråta, jag kommer sörja men inte för min egen skull utan för barnets. Det enda jag vill är att det ska få en normal uppväxt och få vara som alla andra.
Om jag skulle få ett handikappat barn kommer jag älska det och ta hand om det. Göra allt jag kan för att det ska få det så bra som möjligt.

Jag beundrar er som har handikappade barn eller ni som förlorat ett.
Jag vet inte hur det är, men jag kan föreställa mig. Och ni är så jävla starka, jag tror jag själv hade gått in i en depression och inte alls velat vara med längre även om jag visste att mitt barn behövde mig mer än någonsin.
Ni är så jävla bra och ska fortsätta med det ni gör.

Ska sluta gråta nu och sova <3.
God natt alla. Kram